måndagen 5/9
jag vet det är mycket att läsa men det är en del av hur min somar har varit. och nu känner jag att jag vill skriva om det öppet för alla. jag skiter i vad andra kommer säga.
Ja vad ska man säga om allt?
Det känns så meningslöst och hopplöst allt ibland.
Men bara för det så får man inte tappa taget utan fortsätta slå tillbacka. Och strunta i allt runt om än.
Men det funkar inte alltid att stå i mot det som står fram för än. Ibland så orkar man inte utan man vill bara gömma sig i sin stora tröja och bara sova och hoppas på att när man vaknar är allt mycket bättre. Att alla runt om an lösa problemet medan man själv sover.
Ja det tyck ju ha funkat. Ibland i alla fall.
Men just då den stunden man känner att nä nu orkar inte jag det här längre. Då all luft tagit slut och kroppen säger nej till allt vad som än erbjuds.
Man vill då bara sova. Men då man inte kan sova. Men man vill.
Ibland känns det som om man har glömt bort hur man sover. Att den kunskapen har raderats bort för att man ska kunna få in den nya informationen som kommer hela tiden.
Den nya informationen som kommer att raderas inom kort för att man inte orkar att lagra det på minnet. Minnet är fullt trots att det är hur stort som hälst. Minst 1 Tb stort. Men det hjälper inte när man inte orkar göra något åt saken. Utan bara känner att man vill strunta i allt runt om. Men låter någon annan sköta allt. Men det funkar ju inte. Om jag skulle göra det skulle min värd gå under. Och min värd är stor. Större än vad jag skälv kan tänka mig. Min fantasi finns överallt vad man än tittar så finns den där. Den lurar bakom varje liten sak som man kan se. Jag kan få vad som hälst att bli till vad jag vill. Med lite jobb och fantasi går allt lättare än vad man själv kan förstå ibland. Eller hur man kan utrycka sig.
Värden känns upp och ner. Allt känns ut och in. Att det är en dröm som det inte går att vakna upp ur utan den håller kvar än för att man inte ska få göra som man vill. Jag har för många drömmar som snurrar runt i mitt huvud. En massa drömmar. Jag vill ta hand om hästar och tävla. Men om jag vill ha det som yrke eller som fritidssysselsättning, det vet jag inte. Jag har än en dröm som jag haft sen jag var 4 år en dröm som bara blir starkare och starkare för varje år som går. Och jag vet att jag är envis och kan ofta få mina drömmar att gå i uppfyllelse. Men jag vet inte om jag ska satsa på denna starka dröm. Det känns så konstigt att tänka på det. Det känns som att det skulle vara så overkligt. Eller som om det är omöjligt. Så har det känds. Att det har varit omöjligt att gå den vägen. Men när man kommer till ett väg själ då vet jag inte vilken väg jag ska ta. Vägarna ser lika bra ut. Men den ena känns bättre än den andra. Jag känner mig kluven när jag tänker på det. Som om jag skäms för min dröm. En dröm jag vet är helt ok. Och ingen kommer att hindra mig. Men jag vet inte. Det känns som om någon måste dra upp mig ur det stora hållet för att jag ska våga träda fram i ljuset. Jag vet inte. I mitt huvud svävar det en massa olika saker symboler täcken och tankar. Som jag inte vet vad jag ska göra med. Jag kan inte säga det till någon. Jag kan bara skriva det. Att skriva går alltid för då blir man av med allt och sen kan man bestämma själv om någon får delta i ens tankar. Ett papper går att göra sig av med utan att någon får veta något. Men om man säger det muntligt till någon kan man inte radera det lika lätt ur någons huvud. Därför hatar jag i egentligen att prata med folk om mig själv. Ok att prata angående min sjukdoms problem men inget annat. För jag behöver inte prata med någon om mig själv i egentligen. Det kanske värkar lite rörigt allt. Men innan har jag aldrig kunnat utrycka mig verken på papper eller till någon för jag har aldrig behövt det. Men nu känns det som jag behöver skriva lite om lite. Jag skulle kunna skriva om min diabetes jag tror jag ska göra det.
Ja då ska vi se vad jag kan komma på att skriva.
Jag har typ 1 och har faktiskt fåt undervisa en hel timma i diabetes på en biologilektion för att läraren sa att du kan mer om det än vad jag kan. Läraren undervisade i typ två för hon hade fakta om det på ett papper. Men hon hade även om typ 1 men det stod fel i dom pappren saker som inte stämde. Det är ganska roligt att få lära ut saker som man kan så mycket om. Att leva med sjukdomen är inte så svårt så länge allt fungerar. Man kan nästan leva ett helt normalt liv. Bortsätt att man tänker på vad man äter och när man äter. När man är äldre så tänker man mer på att äta rätt, men när man är ung tonåring få vill man gärna fuska lite. Att äta godis mer än en gång i veckan utan kanske 3 gånger för att man hade film kväll med kompisar en dag och så var det vist fredags mys en dag sen var man bara sugen på något en annan dag. Vist det funkar att fuska så länge man tänker på att ta sina mediciner där efter. Jag känner några som inte alls sköter sin diabetes så bra. Dom äter på obestämda tider olika tider varje dag. Och äter inte ordentlig mat och slarvar med medicinerna. Och dom har problem med sjukdomen. Det har dom sagt när vi pratar om det. Vist jag ska inte säga så mycket jag har med missköt mig innan men det var ca3 år sedan. Och det är ett tag sedan men det var bara en period då jag kände att värden höll på att gå under men efter det tog jag tag i allt och försökte rätta till allt. Men allt var på väg åt rätt håll sen helt plötsligt när jag hade allt under kontroll så spårade allt ut i gen jag vet inte varför eller vad som hände. Men pang bom så var allt kaus. Och jag försökte styra upp allt med att äta mindre var mer strikt med vad jag åt. Men allt blev bara värre och värre. Och till slut blev det sån kaus så min kropp orkade inte med det längre. Jag försöker kämpa så mitt liv blev som innan. Men det börjar kännas meningslöst. Men man får inte ge upp för det utan det är bara att fortsätta. Så som mitt blodsocker har sätt ut och ser ut är ingen vidare syn. Inte värdena som tas överhuvudtaget ser bra ut. Ibland kan man känna panik över att inget fungerar och då säger kroppen till slut ifrån att nu orkar inte jag mer så stänger jag av. Det har hänt 4 gånger under dom 2 månader som har gått. Det känns ganska jobbigt då. Och just vid dom jobbigast tillfällena så är det ganska skönt att få prata ut om situationen just nu. På något sätt får man nya krafter. Det känns som om någon drar upp än och befriar än från dom tunga kedjorna som håller fast än i golvet. Det är tunga kedjor som man sitter fast i. men bara att få prata med någon man verkligen kan lita på gör så att man orkar en stund till. Att prata om situationen som är just då när man mår som sämst pga diabetesen. Jag blev så grymt förbannad några gånger på dom som hade hand om mig på sjukhuset när jag bara blev sämre och sämre och jag ber dom att göra något men det händer inget för än det nästan är för sent. Jag han bli så dålig så mitt huvud slutade att fungera. Jag såg bara fötterna på några. Men vem eller vilka det var det vet jag inte. Jag var helt borta. Jag vet att dom satte nya infarter (nålar) så att jag skulle kunna få en motorspruta. Men jag han bli riktigt dålig innan något hände. Det gillar jag inte. Och det har inte bara hänt en gång utan flera gånger. Ja nu är det bättre reaktion. Nu blir det lite snabbade reaktion om något händer. Men det beror lite på vem det är som har hand om mig. Det kan ta 2 dagar innan något händer och det kan också ta 3 timmar. Beroende på som sagt.
Men det finns också några riktiga guld klimpar. Och några så kallade röt ägg. Men vi nämner tyvärr inga namn.
Att vara på sjukhus så länge är ganska tråkigt. Fast jag anpassar mig till situationen som är just nu. Och nätterna är värst ibland. Visa dagar kan också vara fruktansvärda. Men vad kan man göra åt saken det är bara att bita i hopp och finna sig i situationen som är finns ju inget att göra åt saken. Snart kanske det finns men inte just nu. Och det kan göra mig så förbannad ibland så jag har bara lust att slå näven rakt i väggen. Men några på avdelningen tycker inte att jag ska göra det böra för då skadar jag ju bara mig själv det gör inte saken bättre. Ne det gör det inte men jag blir inte arg längre för på något sätt så gör smärta saken bättre när jag är arg. Jag har såkallat slagit näven i bordet ett antal gånger. Vist jag får kanske lite men efter det. Men det är mitt sätt att lugna ner mig själv. Och det finns ett sätt till att lugna ner mig och det är att krama någon men det finns inte alltid någon att krama. Då får det bli en smäll i stället. Ja jag kan skriva hur mycket som hälst känns det som. Lite blandat om allt och inget. Hur jag har känt mig under 3 månades tid. Att allt bara blir sämre och sämre. Att känna sig kränkt och att tappa förtroende för folk att bli nertryckt i sko sulorna att bli anklagad för saker för att ingen tror på en bara för att man inte fungerar efter regelboken. Ja jag mådde inte dåligt innan men nu gör jag det ibland och det började jag göra efter sista gången som jag blev så jätte dålig här på sjukhuset. Som sagt jag har inga mer problem i mitt liv än min sjukdom. Och den kan man bara prata med dom som vet hur den fungerar. eller som förstår sig på vad man pratar om. Som jag nämnt några gånger innan är det ganska skönt att få prata med någon man litar på om situationen just nu till någon som förstår. Den behöver inte ha svaren och kunna hjälpa den behöver bara kunna lyssna och diskutera lite. Men något jag hatar är när folk tjatar om saker som jag absolut inte vill. Har jag bestämt mig så har jag där med punkt.
Något jag har funderat på är hur det skulle vara att jobba med folk som har samma sjukdom som än själv typ som att jobba på sjukhus med diabetes och lite annat. Det är något jag tycker är mycket intressant. Och det har jag tyckt enda sen jag fick min Diabetes. Men jag vet inte. Det är något som lockar mig att gå en annan utbildning efter gymnasiet. Jag vet inte. Men jag tror jag vet. Jag känner mig mycket osäker. Någon måste nästan övertyga mig på något sätt. Men hur det vet jag inte. Att känns så svårt när man ska välja mellan olika saker hela tiden. Och jag kan vara en riktig yr höna när det gäller att bestämma sig mellan två saker. Därför så försöker jag göra saker utan alternativ. Det ska hälst bara finnas ett alternativ för det är enklast så. Men i vissa fall är det bra om det finns flera alternativ att välja mellan. Som när man ska äta skulle vara tråkigt att äta samma mat i jämt. Eller att göra exakt samma saker hela tiden. Men, men nu har jag skrivit av mig det mesta så ska fortsätta med att spela Cs. Ska bara hämta lite mer café.
Kan man tänka sig att café kan vara så upp piggande. Men många säger att dom inte kan sova om dom dricker kafé men det har ingen effekt på mig. Men nu värkar det som om det funkar en stund. Har varit låg hela natten. Men börjar stiga nu. Men hoppas på att det inte kommer att stiga mer. Då blir jag ledsen. Och det är inte roligt att vara ledsen. Men i dag så ska jag gå till espresso haus och köpa mig en café late vanilj med extra vanilj smak. Och så kanske jag köper med mig en is late vanilj får se. Den är ju menad att vara kal så man kan ställa den i kyl. Men sen tror jag att jag ska gå till ett ställe på ax där man kan köpa café som är ny malt så jag kan göra en egen is late. Men då får jag hoppas på att dagen inte kommer att bli kaus. För då kan jag inget typ göra. Men men vi får se vart dagen kommer att leda. Jag kan inte planera någonting känns det som utan jag kan bara göra sakerna just för stunden. Man skulle gå och ta den duch. Men det är bara huvudet som är skitigt. Får se gör det senare. Jag hoppas att jag kan gå och äta lunch eller middag med mamma och syrran sen. Men det beror ju helt på vad jag är i blodsocker och hur jag kommer att må. Just nu så börjar jag få ont i huvudet och det är inget bra tecken. Men det är ju dåligt väder i dag så, man skulle nästan bara se på film äta chips och dricka en coola. Mums låter ju smaskens men det är omöjligt att göra det i min nuvarande sitvation. Och så åt jag för mycket frukost känns det som. Det känns som jag käkat för mycket dom senaste 2 dagarna. För magen känns propp full. Men ja, ja. Att sitta och diskutera detta med mig själv känns helt sinnes sjukt ju. Men jag är väll lite konstig. Jag är inte som alla andra och skulle jag vara som andra ja då skulle jag ju inte vara lisa. Det är väll det som gör oss så unika. Att vi är olika. Trots att många tycker att man ska vara på ett vist sätt. Att man ska gå på ett vis sätt att man ska ha det senaste modet att man inte får se ut som man vill. Men jag är i mot alla lagar och regler. Jag fungerar som jag gör där med basta. Eller vad man ska säga. Jag vet inte varför jag skriver detta men det är väll för att kunna diskutera med mig själv antar jag. I stället för att prata med mig själv i huvudet så pratar jag med ett papper. Det låter ju inte klokt att prata med ett papper. Jag är nog knasig tror jag. Ja jag är ju inte normal direkt. Eller är jag det? Det kanske är så att dom runt om mig är annorlunda. Eller jag vet inte. Det känns så konstigt allt. Det känns som om allt är upp och ner vänt. Ne nu gör det ont i skalen. Jag måste snart sluta att tänka. Jag vet inte ne nu känner jag mig galen. Bäst att sluta.
Ne va tråkigt det är här. Värre än i jönköping. Och det är ju typ samma behandling här. Och dom är väll lite snabbade på att reagera när. Men det är typ samma annarch. Men clawnerna är roliga. Tur att dom finna så dom liar upp stämningen lite. Men nu är jag grymt tröt på detta och vill hem. Hoppas på att få åka hem i morgon eller tillbacka till ryhov. Jag vet inte vart mit hem är längre känns det som. Allt har rubbats. Inget känns normalt. Jag känner mig typ tröt och hängig hela tiden. Jag har ingen ork till något direkt. För jag känner att när allt är i balans så kommer jag behöva ta i gen mig på något sätt. Och blir allt ok här så hoppas jag på att det kommer att hålla sig bra ett i alla fall. Om det skulle vara så att allt ska tå så lång tid så tänker jag en gong under den här perjoden köpa coola chips och lite lös godis och äta. Men det år jag göra om jag hamnar i den sits jag gjort dom senaste veckorna. Är j i motorsprutan så är det ju en bagis att göra det. Men får se. Allt kanske kommer funka snart eller så blir det som innan bara värre och värre. Men får se. Jorden går ju inte under dom närmsta 1000 åren.
Men allt känns så hopplöst. Och när man får hopp om att allt ska funka så kommer bomben som sabbar allt i gen. Som sak topas jag på att få åka här ifrån i morgon och får njuta av n dag som kommer finnas kvar. För den här dagen känns hopplös menings lös. Hälst skulle jag bara vilja sova i min luvtröja och inte bli störd. Utan bara få krypa undan. I min ensamhet.
Jag vet inte vad jag ska hitta på och skriva. Men något måste jag ju hitta på att skriva. Det tog a 1 tima och 30 min till linköping. Och har nu varit här i tre dygn. Och hoppas på att få anlända hem i morgon. Hoppas hoppas. Att få åka hem på förmidagen eller vid 2 tiden så att vi kan äta hamburgare när vi ska åka hem för det vill jag göra.
Ne nu har jag ont i magen och känner mig inte alls ok. Jag typ känner m iskaki osäker och almänt konstig. Typ konstigare än i går. Jag vet inte vad som är fel känns som någon rubning i kroppen. Något som händer för snabbt i kroppen. Jag känner att jag vill typ försvinna för ett tag.
Och helt plötsligt blir man låg i blodsocket och får ont i magen. En timma till mat. Men jag känner ingenting. Mer n fått ont i magen men det är väll av samma anledning som innan.
Men i morgon åker jag till ryhov sen får dom där säga om jag ska fortsätta hem eller vad som kommer hända.
Folk tycks inte fatta vad jag säger. Jag har inga problem hemma. Om dom tror det får dom göra det. Men efter som ingen tycks tro det jag säger så vad ska jag göra. Jag kan bo hemma oss en diabetes sjuksöterska en vecka om ingen tror mig. Och jag kan garantera till 99% att det skulle ända samma sak då som hemma.
Men ja ja. Jag känner mig maktlös nu. Alla ställer samma fråga. Varför bli de så här. Mitt svar. Jag vet inte skulle jag veta så skulle jag fixa till problemet. Så har jag alltid gjort och komer lltid tt göra. Har jag problem så fixar jag till problemet själv men vet jag inte vad som är fel eller varför det blir som det blir då kan jag inte heller fix problemet. Det är som om en bil går sönder och du tar den till verkstan och verkstan kopplar din bil till en felsöknings dator. Datorn hittar inga fel. Då genomgår reperatören bilen själv och hittar endå inget fel. Men endå så kvarstår felet och bilen funkar inte som den ska. Kommer man fortsätta att fel söka bilen då? Ne då skrotas den.
Nu vet jag att en levande varelse kan man inte gämföra med en maskin. Men ibland känns det som om man är en maskin. Man går och står där man är och någon annan drar i spakarna och säger vilket hål man ska gå åt.
Det hållet jag vill gå åt är inte där jag är nu. Utan jag vill ha tillbacka mitt gamla liv. Det liv som innebar att jag kunnde göra det jag ville det jag kännde för. Om jag ville så kunde jag åka till affären hyra en film köpa lite godis och läsk och bjuda hem en kompis. Men det är ca 4 månader sen jag kunde göra så. Det finns inget som hindrar mig eller någon som säger nej.
Mer en du. Du som lever inom mig. Du som aldrig kommer lämna mig. Jag kommer aldrig kunna bli av med dig. Hur jag än försöker så kommer det aldrig att gå. Du äringen mänskligt ting. Du är inget sykiskt ting. Det går att läsa om dig i böker. Och det finns en regelbok om dig. Men du som finns i mig funkar inte efter någon regelbok. Du lysnar inte på vad jag säger till dig. Och du sabbar mitt liv just nu.
Vad jag vill göra bara för n dag är att se film äta godis och äta god mat som jag själv lagat. Men det går ju inte pga dig. För om jag börjar släppa på allt för en kort minut så slår du till. Jag tar det som ska hålla dig på plats. Men på något sätt så lycka du smita undan och sabba för mig.
Jag vill hem. Eller kanske bort en stund. Bort från dig. Bort från dom problem som du har get mig. Du har ställt till en massa besvär för mig.
Men när jag är här så gör du inte saken bättre utan sämre. Du får dom runt om mig att tro att jag vill det här att jag tycker detta är roigt. Men det gör jag inte. Jag skulle kunna offra mig själv för att kunna bli av med dig. Så jag kan få leva som jag själv skulle vilja leva för en dag i all fall. Jag älskar mat. Jag gillar djur, datorer att umgås med vänner. Jag anser att alla i min omgivning är minan vänner eller kommer att bli.
Nu den senaste tiden har jag funderat på en sak. Att kanske en gång i veckan ha en pertion som man kan hitta på och göra någonting roligt med typ sitta och prata på ett café. Eller typ ta en rid tur med. Någon man känner att jag kan lägga mitt liv i dina händer. För att jag vet att vad jag än skulle säga så stannar det där. Vad jag än skulle göra skulle ingen annan få reda på det. Men att snacka med BUP. Glöm det. Att få hjälp av soc då kan jag lika väl hänga mig. Och tolka inte det fel. Jag älskar mitt liv som jag hade det innan. Innan du sabbade allt. Jag är så jäkla tröt på dig. Kan inte du bara försvinna bort. Jag vill inte veta av dig mer. du sabbar bara allt.
Ne nu är jag tröt på detta helvete. Jag är inte tröt på någon jag känner jag är rymt nöjd med mitt liv. Jag är arbetsnarkoman och älskar att arbeta att uppnina saker att disagna saker. Ne lyckas jag komma här ifrån ska jag aldrig mer åter vända. Jag struntar i vad ni kommer säga. Men dom anklagelser jag få. Dom gör mig förbanad. Och jag lovar att gör inte mig arg. För då får du ett hellvete att ta i tur med sedan. Ok vist. Jag kan väll prata med Bupp. Och jag kan berätta hela mitt liv för dom. Jag kommer ihåg varje timma ända sen jag var fyra år. Inklusive allt som händer när jag är på sjukhus.
Jag har haft ett problem i hela mitt liv. Men det löste jag för 10 år sen. Sen lämnar man det bakom sig.
Allt jag vill göra är att njuta av mat och för att kunna göra det så tar jag mitt insulin. Jag älskar mat. Alla sorts mat. Så jag fattar inte vad dom håller på med här.
Ne nu är jag arg. Fatta någon gång att jag vill inte det här. Tror ni att jag tycker det är roligt att bli stuken att få infrter att vara tvungen att byta ut dom när dom slutar att fungera.
Hälst skulle jag bara gå här ifrån strunta i vad alla tycker och tänker. För jag vill ha mitt gamla liv tillbacka.
Mitt gamla liv som innebär att jag kan ta mopeden till stallet oh umgås med min älskade häst. Att jag kan åka och köpa mig det jag vill ha. Jag kan ta mig till jobbet utan problem. Att jag kan ha så roligt som jag vill ha. Att få tillbacka insulinpumpen som har gjort mitt liv 50 gånger lättare. Men dom anklagelser jag får här. Dom hattar jag. Och skulle jag vilja vara här så säger jag det. För jag är inte rädd av mig att prata. Jag säger exakt som jag tycker och tänker. Jag gör exakt som jag vill. Det finns ingen som kan styra över mig. Mer än en sak. Det är den här jäklans sjukdomen. Det är den ända som kan stoppa mig. Den har gjort det några gånge. Vissa av alla gånger har jag struntat i det. Men då år man ta konsikvnserna av det också. Men jag säger bara att här vill jag inte vara. Och här kommer jag inte heller vara. Vill jag något så kan jag göra allt för att genomföra det ingen kan stoppa mig.
Jag består av två fast ändå bara en. Den ena är den som skiter i vad alla säger och går rakt på allt. Den andra är den som lyssnar och snappar upp allt som sägs.
Jag vet inte vad dom sysslar med. Allt är ju bra nu så skicka hem mig då. Jag lovar att jag aldrig mer ska återvända till det här stället. Det kan jag lova till 100% jag kommer i alla fal inte att återvända medvetande.
Nu tycker ni säkert att jag är en sykad sjuk jävel.
Men då kan jag förklara att det är jag inte. Jag älskar mig själv och mitt liv. Mitt liv kanske inte har varit det lätaste när jag var liten. Men det var när jag var liten. Och jag lämnar allt gammalt bakom mig.
Och på stå inget annat. För gör du mig arg så kan jag inte lämna några garantier. Jag kanske håller mig i skinnet men jag lovar inget.
Så snälla sluta. Jag vet att ni vill hjälpa mig. Men jag vet inte vad ni ska hjälpa mig med. Det ända jag behöver hjälp med är när diabetesen ballar ur totalt. Och det får jag ju hjälp med när det gör också.
Och vad som hände i går det vet jag inte. Alla tror att jag ska veta allt. Men det gör jag inte. Och jag gör ingenting med något.
Om ni inte tror mig. Lås in mig någonstans då.
Men det kommer ju inte hålla i längden. För så som ni gör nu. Det är det som sykar mig. Det är ni som sykar mig. Jag mår jätte bra när jag är hemma och jag mår skit här. Jag försöker göra allt för att få komma hem. Men det tycks inte hjälpa. Hur mer jag än försöker så blir det bara fel. Jag vill hem punkt. Jag vet hur diabetes funkar. Jag har själ forskat i det i två år. Jag har haft så kallade föroläsningar om det i klassen. Inte för att jag har diabetes utan för att lärarna har bet mig göra det bara för jag vet mr om det än vad lärarna själva gör.
Nä nu sätter jag punkt här vid detta kapitlet och hoppas jag inte kommer behöva skriva mer om detta.
Jag hoppas ni fattar. För jag orkar inte stå ut med alla anklagersena.
Att man har full bevakning är väll ok. Jag bryr mig inte så mycket om det.
Ja jag kommer inte ihåg vilket datum jag började skriva i detta dokument men det är säkert 3 veckor sedan. Och har bara lyckats skriva 7 sidor. Men jag har ju bara skrivit när jag är tröt på läkarna eller dom runt om mig. Men nu när jag ska använda detta mattrial så kanske det är bra att skriva lite mer än vad jag har gjort hittills.
Det finns vist folk som tycks tro att jag vill vara här. Men mitt ord tycks inte räka om man säger nej jag vill hem och leva mitt liv. Men då får man frågan varför blir det så här om du vill vara hemma. Jag vet inte. Alltid när jag försöker fixa med min diabetes så den ska bli bra så HBA1 ska bli bra så blir det bara fel. Vad jag gör för fel det vet jag inte. Jag kan kanske ta upp vad jag gör. Jag testar pennorna innan jag tar doserna jag ska ha. Jag byter nål varje gång. Jag byter insulinet i pennan minst var annan dag för det inte ska bli för gammalt. Fast i regel brukar det vara slut. Sen att man är noggrann vart man sticker någonstans. Att man har minst 5 cm mellan varje stick tillfälle för att cellerna inte ska samlas på ett ställe och bilda insulin bullar. Det är nog det viktigaste.
Varför ska det alltid vara samma frågor om kommer upp. Kan dom inte läsa? Eller tror dom att svaret kommer bli annorlunda böra för en annan ställer samma fråga som 5 andra redan har gjort?
Vad ska man säga om dagen. Den har varit helt upp och ner. Jag kunde aldrig tänka mig at det skulle kunna bli så här. Jag tänkte att i dag kommer jag äntligen få komma hem och inte återvända i gen. Men nej da då ska allt bara bli värre. Ne jag vill inte det här jag vill hem leva mitt gamla liv. Men vad ska jag göra åt saken. Att få påståenden som inte är sanna är inte roligt. Att ha sällskap, en så kallad livvakt är väll ok. Det har jag inget i mot det är bara roligt. Men vad kommer att hända nu. Hela dagen har varit hemsk. Och allt som händer jag fattar inte vad det är som händer. Kan någon förklara för mig vad det är som händer. Ok det som händer har hänt några gånger innan när jag var mycket mindre och min mamma hade hand om allt. Men dom på ståendena som på stås gör mig arg för jag säger att det är inte så jag vill vara med zorro och jag vill vara hemma. Jag vill vara på mitt älskade jobb. Jag vill återvända till mitt egna liv. Jag hatar allt som händer här och nu. Jag skulle kunna göra vad som hälst för att slippa allt. Men det finns ju inget att göra. En fråga vad skulle jag kunna göra med insulin pumpen? Den låg ju typ i sin kartong orörd i min väska det finns verken insulin eller batterier i den. Men, men det är väll en av alla rutiner som dom har. Det är olika rutiner och regler beroende på vem som har hand om mig. Jag tycker det är konstigt att alla har olika regler. Borde inte alla ha samma rutiner och regler? Ja, ja nu tycks det ju inte vara så.
Jag fattar inte. Jag vet att jag är slarvig och sprider saker runt om mig. Och att jag glömmer saker. Men hallå detta går till överdrift helt och hålet. Jag sökte för högt socker. Och inget annat. Men nu ligger det lågt. Skicka hem mig då. Jag vill inte vara på detta ställe. Jag hatar det och dom runt om mig när jag är här. Jag hattar allt här jag vill tillbacka till den tiden innan 3 månader sedan. Och jag vet inte vad som hände då eller vad som händer nu. Vist ha inget förtroende för mig om ni inte vill det. Jag skiter i vad ni och andra tycker jag gör allt för att komma hem och för att få vara hemma. Men inget tycks ju hjälpa. Så fort man försöker styra upp allt går det åt skogen. Men om jag gör som jag gjorde för ca ett år sen sket i allt följde bara rutiner tog insulin till måltiderna som är i rutinen. Men det som jag slarvade med var att ta blodsocker. Jag tog mellan 1-2 st om dagen morgon och kväll ungefär. Och allt tycktes ju funka då. Sen fick man tillsägelser att ta mer blodsocker. Då satte jag telefonen på ringning som skulle på mina mig minst 7 gånger om dagen att ta blodsocker. Ja då upptäckte man ibland oj jag är låg eller oj jag är hög. Men skulle jag inte tagit blodsocker skulle jag aldrig gjort något åt saken utan fortsat som vanligt. Men jag är fan tröt på allt detta. Jag skiter faktiskt bokstavligen i allt nu snart går jag ut genom dörrarna och vägrar att åter vända oavsett vad som kommer att hända. Jag berättar allt som det är. Sen dom där jävlans anklagande blikarna som sätter sig. Jag vet att jag är jävlegt vek så säger man något så kan man få mig att göra det eller att hålla med tråts att jag verken vill eller hålla med eller att göra så.
Så som sagt får jag inte åka hår i från inom 1 dag så kommer jag gå här ifrån. Och strunta i allt.
Ni tallar i mot er själva. Och arför döljer ni saker för mig? Varför inte ta upp det på en gång. Utan att jag ska få reda på det av någon annan och behöva känna mig anklagad och. När jag blir anklagad. För något sjunker mitt självförtroende rymt mycket det sjunker snabbare än vad det tar att bygga upp det i gen. Jag hade lyckats repa mitt själv örtroende. Och då damp blodsockret. Jävla örbanade blodsocker varför skulle det dimpa för jag fattar inte vaför. Och det kan jag svära på biblen att jag fattar inte själv varför blodsockret bara dimper.
Men jag kan säga att jag är grymt arg. Jävligt arg på alla nu.
Blir jag argare kommer jag få ett raseri utbrot och då kan inte jag garantera vad som kan hända. Jag kan säga att jag kan bli grymt voldsam närmade sakt falig för almenheten runt om, om jag får ett raseri ut bro. Och det är inte långt borta detta raseri utbrot.
Så för eran säkerhet skicka hem mig. Jag vill ju inget annat. Och har inte villat något annat heller dom senaste 3 månaderna. Men om jag skulle tjata om det varje dag och varje timma skulle inte ni vara trötta på mitt tjat då?
Jag försöker vara så lite i vägen som möjligt och så osynlig som möjligt. så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Jag vill hälst inte synas. Och det är bara så inget konstigt med det. Om det är ett onormalt beteende får ni väll tycka det då. Men jag är skapt sådan och är sådan. Jag har min linje jag vill gå och den kommer jag att följa. Gör allt för att komma hem. Att få njuta av mat och kaffe är något jag älskar att sitta och äta en buffé i timmar och avnjuta det med en kopp kafé det är en underbar dag. Och naturligtvis så ska man träna innan allt detta. För mat och kafé ska man njuta av i dagens slut tillsammans med en bra film eller något trevligt sällskap.
Och tror du att sjukhuset är en trygghet. Lägg av jag är livrädd för det. Man vet aldrig vad som kommer att hända här näst man kan aldrig förutspå något här. Men förutspå dagen i vardagen är lättare. Hemma har jag absolut inga stora problem att sova 6-9 timmar. Men här klarar jag knappt av att sova 4 timmar det är nog det längsta hittills.
Fan mat i gen. Jag orkar inte äta jag är mät sen middagen. Åt för mycket skulle bara ätit halva. Men skulle jag bara ätit halva så skulle jag säkert fått tillsägelse om att ät mer.
Och nu kommer dom säkert ha än mindre förtroende tanke på att jag var låg nu i gen.
Ne känner snart bara för att mat vägra om jag inte får komma hem. Eller för att vägra gå upp. Men jag garanterar att jag kommer bli tvingad att gå upp. Och tvingad att äta. Jag hattar verkligen alla där jag är nu. Man behöver ju inte visa det för jag hatar negativ stämning. Visar man sig positiv och glad så blir det bättre stämning. Men jag kan gå runt och vara sur men det blir ingen rolig stämning av det hela kan jag då lova.
Ja den som läser detta kommer tycka att jag är tokig och galen. Men det är jag inte. Här kanske jag är det. Men det skulle jag inte vara om jag fick vara hemma.
jag vet inte vad jag ska göra. Jag orkar inte med detta mer snart. Allt är grymt jobbigt här. Jag orkar inte sitta här och inte göra någonting. Och att tanken på att behöva gå dit varje dag gör inte saken bättre. Det är ni som sykar mig. Jag mår så grymt dåligt av att vara där borta.
Det är första gången på 3 månader jag kände wow vilken dag. Den har varit ok. Att få komma hem och träffa alla. Jag saknar dom så grymt mycket.
Jag fattar inte vad jag gör här. Jag vill hem nu. Undra om någon märker om man går i väg? Kanske när dom ska göra koll på natten men inte annars märker dom nog inget. snälla låt mig slippa detta ”sjuka” ställe jag vill bort här ifrån. Och det har jag kämpat med i 3 månader.
Jag orkar inte det här mer snart. Jag känner mig sykad och grymt stressad trolige därför som jag har svårt för att sova ordentligt. Va då 4 timmar är bättre än inga timmar. När jag kommer hem kommer min hjärna vara dö i ca 2 dygn. Sen har den åter hämtat sig och jag är hyper aktiv i gen. Fast mamma säger att jag gör för mycket saker på en gång. Jag tar hand om hästen ca 4 timar om dagen sköte företaget ca 2 timmar om dagen. Spelar gitarr ca 30 min om dagen. Är på en arbetsplats ca 3 timmar om dagen och sen är det ju måltider vis inräknade frukost lunch middag och kvällsmat och café mellan någon måltid. Sen sitter man vid daton svarar på e-post och kollar Facebook. Och bilddagboken. Sen avslutar man dagen vid 21 tiden med en film. En film som man alltid somnar i rån. Men det är det som är meningen.
Fan vilken huvudverk jag har. Ja ja inget att bry sig om det är bara att jobba vidare. Inget man har dött av innan.
Jag vill bort nu. Jag vill sova i min säng. Jag vill ha min katt bredvid mig. Jag vill kunna vara hos min häst så länge jag känner för det. Jag vill kunna njuta av en Expresso vid min dator och spela musik. Jag vill ha tillbacka mitt gamla liv. Ge mig mitt gamla liv tillbacka. Jag hatar att prata med folk jag hattar det. enklaste sätet att slipa prata med folk är att hålla sig undan. Sen skiter jag i vad ni tror ni får tro vad fan ni vill. Jag skiter fulständigt i det. Jag har en dröm jag har ett spår. Jag ska fulfölja det. Jag har inte tänkt stanna här en min till. Jag vägrar. Jag kommer inte säga när jag gå. Men när jag gör det så kommer jag aldrig åter. Det är som jag sagt innan. Jag hattar att vara här jag vill inget annat än hem. Och det kämpar jag för hela tiden. Men jag blir ju stoppad. Och det hatar jag och det kan göra mig grymt arg och förbannad. Jag vet att alla kan inte passa bra ihop. Och livet är inte lätt. Allt det vet jag. Men bara för det behöver inte ni berätta det för mig. Där med pungt.
Det har varit en helt okej dag i da. Jag fattar fortfarande inte vad jag ska göra här. Jag vill sova hemma. Och hitta på roliga saker med kompisar. Men jag är ganska låst här. Vist jag får ut och röra på mig. Men jag är fortfarande ganska låst. När jag är här. Ne jag ska bort här ifrån. Men jag känner att jag snart inte orkar med allt det blir för mycket at vara på sjukhuset bup och hemma samma dag. Det börjar bli lite för mycket jag känner att snart måste jag få en soft dag som jag kan ligga och dega en hel dag. Jag känner att mitt huvud eller hela kroppen skulle behöva det. Jag hoppas att natten kommer bli bra. För jag har rört på mig ganska mycket i dag. Och när jag stressar runt som jag gjort i dag och ska vara på massa olika ställen samtidigt som det blivit i dag. Så brukar jag dimpa på natten. Kan dimpa ganska rejält om man har otur. Kommer ihåg när jag haft friluftsdag i skolan och det varit aktivitet hela dagen. Då har jag varit tvungen att äta hela natten. Men måste jag äta i natt glöm det min mage är full. Och det stör min sömn. Det är inte jag som tvingar mig att vara uppe. Det är faktiskt dom runt om som håller mig vaken. I natt sov jag drygt 4 timmar. Jag somnade vid 23:30 sen blir jag väckt 02:00 tiden och är vaken till ca 03.20 tiden. Sen somnade jag och vaknade vid 05:30 tiden i gen. Så har dom närmsta 5 dagarna sett ut tycker jag.
Och jag ska erkänna att jag åt inte en hel macka den var lite mer än alv den makan jag åt. Så ja får se vad som kommer at hända. Jag vägde mig i dag och jag vägde ca 75. det är väll en okej vikt. Men tanke på att jag vägde 84.9kg för lite mindre än 3 månader sedan. Ja och det känns inte som man speciellt går upp i vikt av café och maka. Jag känner lite för att fråga om man skulle få gå och äta middag med en kompis på dragon eller någon annan stans på A6. jag är propp mät i jämt nu för tiden. Jag trycker i mig all mat jag äter. I vanliga fal så bruka jag kunna njuta av maten jag äter men inte nu längre. Nu för tiden känns allt jag äter som att det är något fruktansvärt. Och man tänker inte mat nu i gen. Men vad ska jag kunna göra åt saken man måste äta. Äta bör man annars dör man säger dom ju. Om det stämmer det vet jag inte. Men förmodligen så gör det nog det.
Ja snart känns det som jag skrivit en hel bok. Men det är många hundra sidor kvar innan jag kommer till en bok.
Men allt jag skriver är ju det som jag känner att jag måste få ur mig på något sätt bara för att jag inte ska explodera. Men just nu känner jag att jag skulle vilja ta en lat dag i morgon och se på film och sova. Men det kommer jag inte få. Dom kommer ju att hämta mig 09:30 från bup. Och sen sa jag vara där till 20:00. den ända chansen jag har att slappa är på kvällen. Men jag har ju lite annat att göra på kvällen mer än att sova. Sova får man nog göra i graven. Det sägs ju så att vila får man göra i graven. Medan man lever ska man jobba och jobba är ganska roigt tycker jag. Men, men vissa tycker att jag jobbar för mycket och bör ta det lugnt snart. Eller borde tagit det lugnt för flera månader sedan. Men jag kan inte ta det lugnt man ska ösa allt på en gång så är det bara fult ös. Jag har svårt att tagga ner. Fullt ös till kroppen kollapsar. Och det är väll det som jag har gjort. Den har kollapsat. Men finns inget att göra åt den saken. Utan det är bara att fortsätta tills man inte kan stå längre. Och ja det kan man nog säga att jag gjort. Efter som jag inte kunde gå från bilen till akuten sist utan mamma fick köra mig i rullstol från bilen till jag hamnade i en säng. Men, men jag är väll lite för trög och envis inget jag kan göra någonting åt. Men måste tyvär sluta att skriva nu.
Vad i helsike nu. Jag ville ju inte. Men ändå. Så fick dom hitt mig i gen. Det var inte jag. Det var några som bönade och bad om at jag skulle åka.
Jag fattar inte vad jag ska göra för att dom ska tro mig.
Jag skulle ha städat min gamla skolväska. Men väm tänker på att man ska städa ur en väska man har haft i 4 år till allt möjligt. Och aldrig städat den. Och en väska som inte är städad på fyra år. Ja undra vad dom skulle ha sakt om dom hittade dom mögliga makorna jag glömt i väskan som mamma hittade her om dagen. I min väska finns det även läxor från när jag gick i 7 an. Ja jag lovar att du kommer bli förvånad över vad som man kan hitta i den.
Jag fattar inte vad jag ska göra jag vill hem. Jag saknar alla hemma. Och allt som finns hemma.
Och en sak till. Är det något. Fråga eller diskutera med mig då.
Jag förstår inte vad det är som händer. Alla frågar, vad händer tar du dit inulin äter du rätt.
Jag äter rätt. Kan säga att jag äter nästan ingenting. Jag tar mitt insulin. Jag tar en massa insulin.
Men ändå blir allt så fel. Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag vet inte om jag orkar med allt längre.
Och det värsta jag vet är att prata om allt.
Jag vill ha ett vanligt så kallat tonårs liv. Det har jag aldrig haft och kommer troligen aldrig att ha.
Jag lever efter strikta regler.
Äta mat på bestämda tider och måste hålla tiderna. Det är mat 4 gånger om dagen. Och ska hälst vara hemma 30 min innan maten. Efter mat är det stallet efter stallet om det finns tid över kollar man in sin mejl.
Och kvällsmaten har jag till 99% med mig.
Men allt blir ändå så fel. Jag som tyckte allt var så perfekt. Och då blir allt förstört utan anledning.
Jag hattar allt som är nu. Jag hatar min situation som den är nu. Om jag skulle kunna så skulle jag bara spola fram tiden. Eller tillbaka som det var innan.
Jag förstår att alla vill hjälpa mig. Jag tar i mot all hjälp jag kan få. Men då ska det vara rätt hjälp inte en masa konstiga påståenden.
Jag hatar sådana som tror en massa. Hallå! Ta reda på fakta innan ni kommer med påståenden eller anklagelser.
Jag har alltid haft bra självförtroende och inte bryt mig om negativa saker som folk säger till mig.
Men tack vare allt som hänt så vet jag inte någonting längre. Jag känner inte i gen mig själv.
När jag tittar mig i spegeln blir jag nästan rädd. För så som spegelbilden visar så såg inte den människan ut innan.
Just nu hatar jag mitt liv. Innan älskade jag det.
Mitt huvud gör ont. Jag kommer inte ihåg går dagen. Känns helt knasigt allt. För innan hade jag super koll på allt runt om mig och vad jag gjort och inte gjort. Vad jag ska göra och vad jag kan vänta med att göra.
Men nu vet jag värken ut eller in. Jag känner mig som en deg klump i huvudet. Jag orkar inte tänka. Så hur det kommer att gå på onsdag vet jag inte. Just nu har jag inte krafter till något annat än att se på film och att sova.
Men jag vill inte det. Jag vill till min underbara häst. Jag vill sova med min underbart knasiga katt. Jag vill äta en underbar middag med familjen. Jag vill vara i skolan och umgås med mina kamrater.
Jag gör allt för att nå detta. Därför struntade jag i vad blodsockret var och om jag hade ketoner. Jag gick till skolan endå, jag åt en underbar middag med familjen. Jag åkte till min häst och sov med katten. Jag gör allt för det ska fungera.
Men ändå. Vill det sig inte. Och nu ska jag få bytta rum. Kanske inte lika roligt men ändå ska det bli kul att förändra lite i vardagen.
Men jag vill vara hemma med mina djur. Jag vill vara i skolan. Jag är dö tröt på detta jävla sjukhus. Jag är tröt på att bli väkt på natten för kontroll. Jag är tröt på att må dåligt. Jag är tröt på att minna drömmar blir krossade. Jag är tröt på att det jag planerar för nästa dag aldrig blir av.
Varför ska det vara så här?
Varför ska det bli så här?
Och min på allt ska nya människor in i mitt liv. Just nu orkar inte jag det.
Jag känner att jag vill ta semester från mitt liv som det är nu. Men man kan ju inte bara byta kropp.
Man kan ju inte bara strunta i allt runt om än.
Jag vill ha tillbacka mitt liv så som det var den 5/4 innan det blev så här.
Men jag kommer inte kunna få tillbacka mitt gamla liv. Utan jag kommer troligen få ett nytt. För det som hänt kommer aldrig gå att radera ur livet. Det kommer allti att släpa efter mig som en tung sten i boten på den stora lådan som jag skulle fylla med upplevelser. Jag skulle fylla den med fotografier när jag tävlar och har roligt. Men i stället är det en stor gråsten på botten. Vist jag kommer att fylla lådan med en massa roliga saker när jag tävlar och umgås med kompisar. Men denna gråsten kommer ändå ligga kvar i botten av lådan.
Jag vet inte vad som känns mest tungt. Att vara här eller att höra vad alla säger.
Då menar jag alla påståenden. Jag vet det finns ingen medisinsk förklaring ni har upprepat det ett antal gånger nu. Men vad är det som gör så det blir så här?
Jag själv kan inte komma på något som kan vara fel. Mitt hem är perfekt helt underbart. Alla som är i min omgivning är mycket snälla.
Tänk dig att du är mig. Vad skulle du göra?
Eller förresten du kommer aldrig kunna sätta dig in i min situation om inte du skulle gå igenom det själv.
Jag kan säga att jag har aldrig varit tröt på min diabetes. Om jag inte hade haft de skulle jag aldrig fåt åkt på alla dom lägrena som jag varit på. Jag har levt med den så länge så jag vet inte om något annat liv. Man kan säga att jag älskar min sjukdom. Jag tycker mycket om den.
Men inte just nu. Som det är nu hatar jag den. Och skulle gärna begrava mig levande om jag inte får bukt med den snart.
Jag fattar inte vad som är fel. Ne nu har jag riktigt ont i min skalle och ögonen känns som bly.
En timma kvar till klockan är 20:00 den 5/9.
Kan man tänka sig det har gått fem månader sen allt började. Nästan ett ½ år. Tänk vad tiden går. Jag själv har inte märkt det. Eller jo innan gjorde jag det för 1 vecka sedan. Men något har hänt nu sista gången jag kom in för jag är konstant tröt i mitt huvud och orkar inget göra. Fast jag vill göra en massa saker. Jag vill gå på Hööks och Charlies. Mina favorit affärer. Sen skulle jag vilja prova äta på chilli tai eller hur det stavas. Och sen funderar jag på att bli halft vegetarijan. Men kött är så gott. Men det vegitariska är godare + att det är inget brosk i det eller konstiga hårda bitar som kommit fel. Jag är lite fin känslig ibland.
Men det godaste av allt är en räksalad från bernads inget slår det. Den underbart saftiga saladen med dom underbart goda räkorna. Mums. Om jag hade haft råd skulle jag kunna äta där jämt.
Men men nu är allt som det är. Det är bara att göra så gott man kan åt saken.
